Little World

Kärleken, säger Felicia, är precis som en blomma, den måste näras med värme och respekt för att kunna växa sig riktigt stark.

Min kompis berättar så roliga historier. Och trots att jag har hört dom hundratusenmiljoners gånger så skrattar jag ändå lika mycket varje gång – det gör min kompis också.

Uppifrån mitt moln blickar jag ner på allt det goda och glada som händer på jorden. Men jag ser också om någon är ledsen. Då sänder jag genast ner en fjäril som får flyga dit och ge tröst. För ingen ska behöva vara sorgsen, rädd eller orolig.

Vissa sommarkvällar är himlen så ljusblå och så tunn att vi tycker vi skulle kunna se vad som döljer sig på andra sidan – blicka rakt in i rymden bland stjärnor och planeter. Men hur vi än tittar är det himmel vi kan se och ännu mera himmel, några moln som seglar fram, och ibland också månen. Vi undrar om himlen alls har något slut?

När den klara septembersolen lyser ner över vår hemliga glänta, förvandlas allt som strålarna når och blir till guld. Det är precis lika förtrollande magiskt som när man har funnit en allra bästa vän.

Varsamt vaggar mig vindarna till drömmarnas land, där stort kan bli smått, och smått kan bli sommar. Ja, allt kan hända på denna förunderliga plats; larvigt som lurigt – roligt som klurigt – lustigt som läskigt. Och skulle det bli väldigt läskigt, så vet jag, att med ens jag öppnar mina ögon är jag lyckligt hemma igen.

Bubblor är som ett trolleri – plötsligt dyker dom upp från ingenstans, kittlas lite kul i näsan, för att sedan försvinna lika fort som dom kom. Undrar vart bubblor tar vägen?

Det finns alltid en bra anledning till att mingla runt tillsammans. Kanske har någon blivit förälskad, eller lärt sig halva alfabetet, funnit ett fyrklöver, eller kanske två! Oftast så minglar vi bara för att det är så mysigt att mingla – det tycker vi också är en bra anledning.

Jag behöver inte något slott för att känna mig som en prinsessa – bara en plats i solen med grönska och segel i blicken.

Benen upp, benen ner, armar uppåt sträck –
armar ner, kryp ihop, rulla som ett däck.

– En gång till! En gång till! Snälla Trulle en gång till, fnittrar Fnurrorna förväntansfullt.

Ja, när Trulle kör sitt morgonpass hänger Fnurrorna alltid på.
De älskar att träna med Trulle, och Trulle, han gillar det glada sällskapet.

Varje fredag träffas vi i parken och kramar om dom gamla trötta Träden. Det är kul att komma hit för Träden är så snälla och blir så glada när vi hälsar på. Plötsligt blir de pigga också, och berättar jättemycket om hur det var förr i tiden när dom var små busiga plantor. Men mitt i det roliga är det alltid dags att gå hem. Det är förstås lite trist, men det går bra eftersom vi vet att vi ses snart igen. Hejdå, Träden!

Om du är riktigt, riktigt tyst på våren kan du höra körsbärsblommorna viska till varandra om kärlek, solsken och om livets korthet. Men bara om du är riktigt, riktigt tyst…

Tänk om du och jag var så små att vi kunde smyga in i en maskros och mysa en stund. Då skulle ingen i hela världen kunna hitta oss.

Ingen vet hur det ser ut i sjunde himmelen, men alla som har varit där vet hur det känns.

Ibland på sommaren, när solen är på gott humör, promenerar vi så sakteliga ner till vattnet. Där slår vi oss ner på en av de varma berghällarna och lyssnar oss bort till ljudet av vågornas skvalp. Sen går vi och köper glass!

Vad jag har det bra! Solen är varm, och saften kall. Allt känns lugnt och fridfullt. Det är en sån här dag då till och med vindarna vilar sig.

– Ja, ja, vi vet att vi sjunger hellre än bra, Men så bra vi mår när vi hellre sjunger än låter bli, kraxar Mixi, Pixi och Trixi i kör.

Nej, Örnettes är inget sångfenomen men trion är lycklig och älskar att stå på scen.

Min lyckodag… jag har fått ett brev! Och utan att ha läst en endaste rad så vet jag vem det är som har skickat det, för kuvertet har en doft av jordgubb… Imorgon ska jag skriva tillbaka med många röda hjärtan!

Kantareller måste vara världsbäst på att leka kurragömma, för hur mycket man än letar och letar så hittar man dom aldrig – nästan aldrig i alla fall…

Förväntansfulla och piggt spralliga vaknar Knoppsen upp efter en lång tids vintervila. De är alla på ett strålande humör och hejdundrande glada över att ljuset och värmen har kommit tillbaka.

I sagans svindlande värld kan allting hända... På denna förunderliga plats får du roliga stunder och spännande upplevelser. Och aldrig någonsin är du ensam, för så fort du vänder blad möter du en ny kompis.

Tänk att det redan är höst… Så fort tiden har gått, men så mycket kul vi har hunnit med. Nu är det dags för mig att flyga till ett varmare land och du ska stanna kvar här och möta vintern – stoja i snön med dina kompisar och åka kälke. Och när kälkbacken börjar bli grön, och det här och var tittar upp små lekfulla krokusar, är jag snart tillbaka hos dig och ännu en rolig sommar ligger framför oss.

Så här nära dig vet jag att du ler även om jag blundar. Nej, jag tjuvkikar inte, känner bara att ditt hjärta slår lyckligt – det gör mitt också.

– Titta pappa, vad glassen har blivit liten... Den var så här – jättestor – från början!

– Ja, det var värst, nu får du skynda på att äta upp den innan den alldeles smälter.

– Okej pappa, men sen behöver vi väl inte skynda mer idag?

– Nej, sen inget mera bråttom på hela den långa sommaren.

Ibland behöver man lämna allvar och plikter och kungligt släppa loss – vara lite vild. Kanske dansa rumba på ett kronblad och sjunga allsång med sig själv – flirta med en vallmo, eller snacka strunt med en klint... Slopa spegelbilden och bara få vara; flagga för liv och lust!

Små, små skutt, och höga hopp, allt vågar man i mossa. För råkar man ramla så landar man mjukt – om det inte ligger något busigt barr i vägen, förstås.

I en blomstrande berså ligger jag och kalasar hallonbåtar för mig själv. Men om någon skulle titta förbi så bjuder jag gärna av mina godisar.

 - Aldrig mer får du gömma dig så där bra. Det var ju jättesvårt att hitta dig.

- Nej, nästa gång vi leker ska jag gömma mig dåligt så att ni lätt letar upp mig, för det blev mörkt och kallt under granen, och jag blev lite ledsen... Sen hittade ni mig!

- Ja, och inte bara dig, vi hittade också fina saker som du ska få av oss... Titta bara, en magisk sten!

- Här är en önskekotte!

- Och kolla in den här spännande pinnen, som är som ett trollspö, som simsalabim gör dig glad med en gång!

- Men jag är redan glad! Det blev jag så fort jag hörde era röster komma närmare granen. Då visste jag att ni inte hade slutat upp att leta, och det kom glädje i hela mig.

Woo Hoo - vi vann! Vilket häftigt team vi är, du och jag. Vi ger varandra uppmuntran och möjligheter, och vet på precisen var vi har varandra på planen. Vi passar stilfullt bollen mellan oss - du till mig och jag till dig, samtidigt som vi närmar oss målet. Och så plötsligt… Tjoff in i nätet! Yippie! Vårt samarbete gör oss till ett Toppenlag - här och nu, och för alla spännande matcher som ligger framför oss.

Klona Kärleken och släpp den fri över världen!

Min morfar kan allt om skogens stigar. Och för länge sen när min mamma var liten lärde han henne allt det viktiga om stigarna som hon lär mig nu, när jag är liten. Morfar följer alltid med på utflykterna, men lunkar mest längst bak, och som han själv säger: ”njuter av tillvaron”. Det tycker jag är bra att han gör, för han är ju lite gammal, och så kan han redan allt.

Om våren, när solens första strålar lockar Blommorna att öppna sig för världen, skimrar det överallt. Det är precis som i en saga.

Detta glittrande mirakel vill alla uppleva, men de flesta som vallfärdar mot platsen får vända på vägen då Blommornas skönhet är så bländande att de inte ser att närma sig.

Några som utan svårighet klarar av att se igenom både skimmer och skönhet - några som Blommorna väntar på - är de Bevingade Sprudlarna. Sprudlarna som troget och ivrigt, vår efter vår, hjälper till med att sprida Blommornas frön av glitter över hav och över land.

Under tre dagar och tre nätter ger de allt av sig själva för att hinna med så mycket som de bara orkar innan glansen slocknar och Blommmorna för alltid sluter sig.

Och om du är vaken efter solens nedgång kan du se deras förgyllda snablar skimra fram och tillbaka i mörkret - det är precis som i en saga...

Äntligen har den efterlängtade snön kommit, och trillingarna Kurt, Knut och Vira beger sig glatt och raskt iväg med sina pulkor till de vita vinterbackarna. De båda Bröderna är kvickt uppe på toppen av den högsta backen, och under högljutt tjoande, dundrar de sedan ner i en rasande fart. Det går så fort att snön yr som vilda moln omkring dem.

För Vira går det inte lika fort. Man skulle kunna säga att det inte alls går, för hon åker uppför. Alltså, hon försöker. Men hur hon än försöker så händer det ingenting.

Efter en frusen kvart utan minsta uppförsresultat tröttnar Vira. Nej, muttrar hon för sig själv, det här går inte. Jag måste tänka om...
- Hörni, hojtar hon till Kurt och Knut. Nu går jag hem och uppfinner en pulkamotor, snabb som en trimmad månraket. Ni hjälper väl till?
- Får vi det, säger bröderna både ivrigt och förvånat på samma gång?
- Såklart ni får! Ju fler som skruvar, desto häftigare blir motorn. Vi sätter igång så fort ritningarna är klara. Och imorgon blir det premiär för världens första uppförsåk med pulka! Det här grabbar, det kommer att bli stort, säger Vira stolt.
- Större än stort skrattar bröderna av förtjusning och önskar att imorgon redan var idag.

Sedan i våras har de flitiga Klorofyllerna arbetat hårt med att hålla trädens all löv i grönt. Nu är det så trötta och väntar bara på att hösten ska säga “Godnatt“ innan vintern kommer och bäddar ner dem under sitt vita, varma täcke.

Imorse blåste vi upp ballonger allt vad vi orkade. Nu vindsätter vi dom, en… efter en… Från stranden ser dom ut som sorgfria glaspärlor som stilla lyfter mot skyn.

På den sista ballongen går André ombord. Han ska göra en upptäcktsresa till andra sidan Havet för att ta reda på om där bor några som gillar ballonger precis lika mycket som vi gör. Med snäckhjälmen stadigt på hjässan, och simringen säkert på plats, blir luftfärden trygg.

- Håll i dig ordentligt André, för nu puffar jag på så att du får fart! Kom snart tillbaka och berätta om allt som du har upplevt.

- Ja, det här kommer att bli spännande, säger André, och blickar bort mot horisonten. Kanske har dom som bor på andra sidan Havet aldrig sett ballonger tidigare, men leker med något annat roligt som vi aldrig tidigare har sett. Då byter vi roligheter med varandra! Det är så man får goda vänner, och lär sig nya lekar.

- Och sen kan vi bjuda hit våra nya vänner på lek och stoj. Men innan vi gör det ska vi blåsa upp världens största ballong så att vi kan upptäcktsresa tillsammans - för allra roligast är det ju ändå om man är två.

Den allra bästa av dagar är här, för idag kommer du! Jag väntar dig redan med min största kram och jag vet att jag får en lika stor av dig. För det fiffiga och fina med kramar det är just att i samma stund som man ger en kram, får man en tillbaka.

Födelsedagskalas är så kul! Först kommer man och säger Grattis, och lämnar över ett paket till den som fyller år. Sen dricker man saft och äter tårta. Fast innan tårtan Hurrar man och sjunger ”Ja, må du leva”, och födelsedagsbarnet blåser ut ljusen som sitter fast i grädden. Sen leker man kurragömma, slår kullerbyttor och hoppar efter ballonger. Och så skrattar man jättemycket och äter mera tårta.

När kalaset är slut är man så mätt, och så trött att det enda man längtar efter är en rofylld famn att få vila sig i på vägen hem - och det får man alltid.

Så söt jag är, tänker Tippan nöjt, när hon möter sin spegelbild. Och inte nog med det, jag är klok också. Jag tycker verkligen mycket om mig.